tankar om mig själv...
Jag kan nog inte riktigt beskriva mig själv och säga att jag är tex ganska envis men blyg...
Som sagt är jag en tonåring, en tonåring med problem, kärlek och vänskap....
precis innan skolan började förra året satte jag ner min fot och vågade släppa taget om den person som sänt mitt självförtroende och sårat mig länge. Jag vet inte ens varför jag inte gjort det tidigare för jag mår mycet bättre utav att inte gråta varannan kväll...
Alla säger att det är puberteten.Njaa tror inte ritigt det. Jag vill stå för mig själv och säga att såhär får man inte göra... Men jag är också blyg. Det hjälper inte så mycket i skolan, och nu mår jag inte bra... För några dagar började jag gråta, jag kunde inte sluta, jag visste inte vrf jag grät...
Min mentor som har väldigt koll på eleverna hade märkt att jag dag för dag inte såg lika glad ut som jag brukar (är oftast en liten glädjespridare) Hon "snodde" då mig och vi började prata. Jag är oftast, och känner mig ensam. Min allra bästa vän och min "syster" bor en timme bort. Har nästan ingen annan...
Jag ska börja gå hos våran skolkurator...
Jag vet inte vad jag ska säga, men än så länga tror jag att det kan vara bra. Hon har ju tystnadsplikt så jag kan ju verkligen prata ut och få tips o råd.
Så nu vet ni lite mer om mig.
